Det är sjukt egentligen vad folk har förutfattade meningar om allting. Jag erkänner att jag är en av dom ibland. Det är något som jag borde försöka öva bort. Men här är ett starkt exempel på att man inte kan veta vad som ska hända i framtiden:

Jag, Hanna & Amanda blev bästa kompisar med varandra i ettan. Sedan dess har det alltid varit vi. Alla lärare tjatade om att vi aldrig kunde skilja på oss och dom fick det till att låta som något negativt. Vi kunde visst skilja på oss för den delen men vi ville kanske inte. Sen fick vi skit för att vi inte umgicks så mycket med dom andra i klassen. Tro fasen inte vi ville vara med dom, vi hade ju varandra. Dom var inte som vi heller för den delen. Vi skrattade inte åt samma saker eller hade samma intressen som dom. Bara för att vi umgicks så mycket ihop så satte dom oss aldrig i samma grupp när vi hade grupparbeten och vi fick inte sitta jämte varandra i klassrummet. Kanske för att dom tog förgivet och trodde att vi ändå alltid skulle vara tillsammans. Alla vi kände sa alltid att vi aldrig skulle klara oss utan varandra och att vi aldrig skulle klara av att skiljas åt. Vad visste dom? Dom visste ingenting.

Vi som aldrig skulle kunna skilja på oss och inte skulle klara oss utan varandra lever faktiskt idag. Ingen av oss går på samma skola eller på samma program och vi har alla nya kompisar. Hanna har flyttat till Tranås och Amanda syr sina egna kläder? Vi umgås inte så ofta på fritiden längre men vi är fortfarande samma gamla töntar och kompisar.

Men vi står alla tre på egna ben så palla er som sa att vi inte skulle klara oss utan varandra. Det var vi som var starkare än er i slutändan i alla fall. Det är vi som har delat på oss och gått vår egna väg. Så säg aldrig någonsin till mig igen att jag inte kan skiljas från någon.

Varför kan vi inte veta vad som ska hända i framtiden? Då hade vi kunnat ta vara på tiden mer och kanske skulle vi fått sitta jämte varandra i klassrummet i ettan om fröken hade vetat att vi inte skulle träffas så ofta senare. Jag älskar att stå på egna ben men saknar att falla tillbaka och skratta mig till döds med två töntar.