Igår stog det i Aftonbladet att man skulle bege sig ut och kolla på himlen för det skulle komma en massa stjärnfall.
Sagt och gjort. Vi åkte till "stenbrottet", en plats jag aldrig hade varit på tidigare och jag rekomenderar inte att besöka den platsen första gången i mörker mitt i natten.

Jag, fyra kineser och en ynka svenne till gick där mitt i skogen mot stenbrottet och jag var så rädd. Jag brukar inte vara feg men igår slog det helt slint i hjärnan på mig, jag var livrädd. Det blir ju inte bättre av att man är omringad av kineser som alla ser ut att vara tagna direkt ur "The Grudge" samtidigt som dom börjar prata om "The Blairwitch Project" och andra skräckfilmer.

Vi kom i alla fall fram till stenbrottet och jag måste medge att det var väldigt fint och man såg stjärnhimlen kanonbra. Så vi lade oss ner på marken och kollade på stjärnorna och jag såg faktisk tre stjärnfall. Killarna låg hela tiden och kastade stenar för att skrämma upp mig & Hang men så helt plötsligt så hör vi en sten som ramlar ner rätt långt bort och konversationen som följde lät så här:

Jag: Vem av er vad det som kastade den ?
Killarna: Det var inte vi !
Jag: VEM AV ER VAR DET ?
Hung: Den där var för långt borta för att någon av oss ska ha kunnat kasta den.
Jag: NU GÅR VI HEM ! !

FJOOOOOOM, så stod alla på benen med stenar i nävarna beredda på att försvara sig. Jag vet inte om det var någon av killarna som kastade den, om det var någon annan där eller om den bara ramlade men den skrämde livet ur mig och jag var så nära tårarna. Men jag tog mod till mig, pallrade mig till bilen och sen åkte vi vidare till Ekekullen och spanade lite därifrån. Där såg vi faktiskt fyra stjärnfall till innan vi bestämde oss för att åka hem.