Vad innebär det egentligen att stå på egna ben ?
Är det att bryta sig loss från allt det gamla och börja om på nytt ?
Eller är det bara småsaker som gör att man går sin egen väg ?

För mig är det båda delar. Att välja en skola på en annan plats utan en enda människa jag kände var ett stort steg. Det var ett väldigt bra steg men också jävligt jobbigt. Det kom att innebära att jag gjorde allt själv hela tiden. När alla andra var lediga så gick jag i skolan. Sista dagen på sommarlovet var första dagen i skolan för mig. Ensam.

Att se bilder komma upp på Facebook från friluftsdagar med ”Hela gänget på Isaberg” . Det känns. Det känns så jävla väl där inne. Att inte känna att man är saknad medan man själv väntar i fem dagar på att det ska bli helg så att man kan få ”komma hem”. Att ensam få försvara allt det nya man har för att det är mycket sämre än vad dom har enligt dom själva. Tillsammans är dom starka. Men ensam är jag fan starkare.

Jag har börjat gilla att gå min egen väg. Att se folk bli helt paffa för att man gör något ovanligt, det roar mig nu mera. Att våga stå upp för sig själv är bra! Väldigt bra. Men jävligt svårt.

Jag har byggt upp en mur framför mig själv. Men jag väntar på den som ska se igenom den snart…